Jag blir less, otålig, rastlös, ångestfylld och ledsen av att bara sitta hemma. Tänker att jag kanske ska starta upp datorn och göra ett försök till att söka jobb, men får slå bort tanken för det går ju inte. Jag behöver vila mer och jag måste vänta på besked om ifall jag får börja den gruppterapin jag hoppas på men som bara har 6 platser. För på infosamtalet lovade jag att jag skulle ha tid och möjlighet och då kan jag ju inte skaffa ett jobb som kanske krockar. Igår var jag mest bara uppgiven och genomledsen. Less på att spendera tiden med att vänta. Vill inte att hela hösten ska gå ut på att vänta. Vänta på att folk ska ha tid för mig, vänta på besked, vänta på fester, vänta på att få byta medicin vänta på att bli friskare vänta vänta vänta på att livet ska börja. Har fått för vana att sitta och skrolla på okända personers instagrams. Gå flera månader och år tillbaka och titta på vad de har haft för sig. Tänker att åh sådär skulle jag också vilja att livet var. Inser nu att det är bara en annan form av verklighetsflykt, precis som jag var (ibland fortfarande är) beroende av bloggar och deras romantiserade skildringar av vardagen så har det blivit samma sak med instagrambilder. Måste sluta. Måste hitta saker att göra, saker att leva för.