Lars Winnerbäck sjunger om rostiga svärd som hugger och vrider sig i ditt bröst och jag känner att det är Lasse och enbart Lasse som är höst. 

Varenda ton känns som soundtracket till mitt liv just nu med gråa dagar och dunkla rum. Imorgon fyller jag sjutton år och känns mest läskigt och stressigt. Men jag ska inte ljuga, jag ser allt framemot det ändå. Att få stå i centrum och känna att hela dagen tillhör mig på något sätt. Första Oktober. Snälla låt det här bli bra.