Det är fortfarande bara juli men jag känner mig redo för höst.

Kanske, eller mest troligt, har det med frånvaron av värmen och sommarväder att göra. Och antagligen kommer jag slå handen för pannan i november när jag bara är så äckelless på kylan och mörkret. När jag ligger i sängen och gråter för att världen inte är något för mig. Men just nu känns det ju som att hösten kanske kan bli lyckad. Jag ser framemot nya bekantskaper att hälsa på i skolans korridorer, att dricka varm choklad i kaffan, att sitta på cafeer och mysa (snälla gör det med mig, det är allt jag begär) och dansa till bra musik. Bjud in mig på festligheter för jag är skoj även om jag inte har någon alkohol i kroppen och jag kramas gärna med allt och alla. Blir lite arg på mig själv för gud vad jag romantiserar i tankarna hela tiden. Men om det är det som får mig igenom de här ytterst tråkiga, regninga och eländiga sista dagarna i juli kanske det kan få vara lite okej i alla fall. Bara lite.