nollställd

Jag vill vara glad över att det är vår. Bli lycklig av att solen skiner när jag tittar ut, känna mig sprallig och upprymd och få korta men intensiva stunder av motivation då jag vill göra allt och lite till samtidigt. Men jag känner mig bara så jävla nollställd. Eller ledsen.
Om ångesten inte tagit över är jag heller inte särskilt glad, jag bara är. Det måste var medicinen som gör mig såhär avtrubbad, det måste va en biverkning tänker jag. Samtidigt tampas jag fortfarande dagligen med svår ångest och sorg. Gråter minst en gång varje dag. Irriterar och oroar alla i min närhet. I want to know what happiness is. Vill skratta helhjärtat och mena mina leenden. Behöver känna inombords att livet är värt att leva. Inte bara höra det från andra.