Ibland kan livet se ut såhär. Som den romantiska bilden av min vardag som jag försöker bygga upp för mig själv. Läsa böcker, dricka kaffe, äta egengjord granola i fint porslin. 

Men ibland kan det också se ut som ett mörkt rum, ytterkläder slängda på golvet, en säng och tårar tårar tårar. Det kan va ord om att jag måste dö eller att jag kommer att dö, det kan va tankar om att jag måste försvinna härifrån och inte är värd kärleken jag får. Det kan vara så jävla fult och fel och inget som vi vanligtvis matas med på sociala medier. Men att inte låta exponeringen av verkligheten bli en romantiserad bild av det hemska, är en sådan fruktansvärd tunn linje och därför är det svårt att vara ärlig tror jag. Det och att man inte vill såra och oroa sina nära mer än vad man redan gör. Livet just nu är mest en enda röra och det känns som jag, i motsats till många andra jag vet om, har hamnat i en nedåtgående spiral och bara kämpar i motvind. Allt har liksom rasat. Jag är sjukskriven och har kanske ännu en diagnos, är i mellanläget av två mediciner varav den gamla beskrivits som ett rent helvete att sluta med av tusentals personer (och jag instämmer bara till klagokören just nu), har ingen ork till att plugga körkort eller träffa folk men står samtidigt inte ut att vara ensam, och har helt tappat bort hur man gör någonting kreativt alls. Försöker läsa och gå på promenader, det enda som verkar bestå. Och hoppas att allt detta kaos någon gång reder ut sig.