Plötsligt slår det mig att livet inte är slut efter studenten utan att det är precis tvärtom. Det är då livet kan börja. På riktigt.

Och det känns som en tröstande hand som torkar bort tårar från min kind, att inse att det inte är hela världen om gymnasietiden mest bestått av depression och ångest. För mycket frånvaro och för lite glädje. För vem vet vad jag gör om ett, två eller tre år? Vart jag befinner mig och vilka nya människor jag har i livet, vilka gator jag går på och vilka personer som jag skriver hemlisar till. Fan vad fint ändå. Tanken på studenten har mest känts skrämmande förut men jag är egentligen så himla redo att börja något nytt. Jag är redo.