Februari. Måndag. Ny månad, ny vecka.
Äter avokadomackor med örtsalt, snörar på mig docsen och låtsas vara intresserad av pappas utläggningar i bilen påväg till skolan. Det är jag ju såklart inte.
Vi har överlevt 1/12 del av 2016 och fatta vad bra vi är.
Brukar du drömma mycket? frågar du och ja ja ja det gör jag, varje natt. Mest vardagligheter som skulle kunna hända, och du medverkar till och från. Det är min medicin som gör så. Men det säger jag inte. Vågar inte prata om mina svagheter med dig, vill inte skrämma iväg dig på nytt.
Det är måndag och jag glömmer ta med kaffe till skolan. Det är andra lektionen för dagen och jag gäspar och skriver blogginlägg istället för att lyssna på läraren som pratar om gener och kromosomer. Borde kanske se över mina prioriteringar men just nu känns det rätt bra ändå. Det funkar.