"Vill ha en riktig vän. Ni vet, en riktig sådan där 'Eva och Annika-vänskap'" 
Så skrev jag i min dagbok för några år sedan, 2012, när allt var extra tonårsförvirrat och jag kände mig ensamast i världen. Tänk då visste jag inte att hon den där Betty skulle bli min Annika. Att en dag utan henne skulle kännas som en evighet, att de dagliga mötena i skolkorridorerna var det som fick mig att orka. Att vi skrattar åt hur himla töntiga vi är men det gör ingenting för vi är töntar tillsammans. Hon är den jag inte blir less på, den personen som tänker känner nästan exakt samma saker. Vi visste inte att vi båda skulle bli 97:orna som går med 98:or och därför kan ta detta år lugnt för studenten tar vi inte förrän nästa år. Inga dumma förälskelser eller dumma kompisar står ivägen för oss, 5 år har vi känt varandra men det är detta år som har svetsat ihop oss och jag vet inte hur jag skulle klara livet utan henne. Jag behöver hennes kramar, vårat egenkomponerade dancemove, vår sång till Du är så yeah yeah wow wow och vår oförstörbara kärlek till det lilla indiebandet som spelade på Frizon. Betty det är till dig jag lagar min mat, pannkakor med sylt som jag lägger sexigt fram på dit fat. Det är du och jag mot världen. Jag älskar dig så kära vän och jag längtar till all tid i framtiden jag kommer få spendera med dig <3