Kliver av bussen med skakiga ben och ett förvirrat huvud. Över himlen ligger ett magiskt dis och när jag går mot mitt hus ser jag de små snöflingorna som faller ned.
De är så små och sköra. Som glitter. Och allt jag vill där och då är att börja gråta för det är så fint och du är så fin. Men jag känner mig så liten och skör jag med. Som en snöflinga som vet var den vill men inte har en riktig klar väg för att ta sig dit. Jag vill ju egentligen mest sitta mitt emot dig för resten av kvällen dagen veckan året. 
Är den största klyschan som finns. Punkt slut.