Farväl jupiter

Jag har nu varit 18 år i en vecka och tre dagar. Och igår hade jag en underbar fest.
I fredags stod jag på flygplatsen, spanade nervöst och otåligt efter en blont huvud i några sekunder och kom sedan på att hon nu var brunett. Min finaste trasdocka. En lång kram och ett paket med citrontuggummi fick hon. Sedan har hon bott här i helgen. Första gången i Norrland var det för Linnea och jag önskar det hade kunnat varat mycket längre. Redan i fredags slog det mig hur sorligt det är i det fina, att vi har så mycket att prata om som den andre inte vet, för vi har inte träffats på 10 månader. Vi håller kontakten, vi skriver och skickar bilder. Men det är så lite som får plats mot vad som händer i våra liv, och nu får vi bara se svaga spegelbilder av varandras liv innan det är dags för avsked. "Jag vill inte att du ska åka" säger jag. "Du kan få bo hos mig" svarar hon och jajaja snälla. Det står en tom madress i mitt rum och i min säng sitter det ingen Linnea. Det är ingen röst som säger på sin finaste göteborska att hon måste gå på toa, det är ingen som lutar sig mot min axel och det är ingen som sjunger falskt till Håkan i köket med mig. Det enda som finns kvar är en kvarglömd tandborste.
Distans kan gå och ta sig.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback